Även om man inom den svenska barnomsorgen strävar efter samma mål – att barn ska utvecklas tryggt och harmoniskt – så kan de olika sätten att se på barns utveckling skilja sig något från varandra. Därmed inte sagt att någon pedagogisk inriktning är mer rätt eller fel än någon annan, utan här har man istället lagt fokus på olika tillvägagångssätt för att hjälpa barn i förskoleåldern att växa till lugna och självständiga individer. Nedan finns tre exempel på olika inriktningar vi använder oss av inom den svenska förskolan idag.

Inom pedagogiken för den kommunala barnomsorgen använder man sig ofta av olika teman genomgående under förskoletiden som hjälp och stöd för barns lärande. Det kan vara teman som berör djurlivet i skogen, hur vatten tar sig olika form, hur man är en bra vän etc. Undervisningssättet är av konsekvent karaktär och det är den kommunala barnomsorgspedagogiken som används även i den svenska grundskolans läroplan.

Reggio Emilia är ursprungligen en stad i norra Italien, den plats där den italienska barnpsykologen Loris Malaguzzi var med och utformade förskoleverksamheten efter andra världskriget. Inom detta utlärningssätt är skapandet i centrum och barnen uppmuntras att använda sina egna idéer och tankar i berättelser, bilder och teckningar samt i den fria leken. Många förskolor i Sverige använder sig av just en Reggio-Emilia-inriktad pedagogik.

När man pratar om montessoripedagogik syftar man i första hand på teorin om att varje barn har en alldeles egen personlig utvecklingsperiod och därför ska få växa i sin egen takt och tempo. Här har förskolepedagogerna en mycket viktig roll som åskådare och vägledare, allt för att stötta barnet i att känna ett eget ansvar och för att som stöttande vuxen vara en hjälp till självhjälp. Arbetspassen är långa för att barnet ska få tillräckligt med tid och utrymme att djupdyka i det denne tycker är intressant och utvecklande.